Tyst, jag tänker!
Ibland tycker jag det är så skönt att vara själv. Att inte behöva vara uppmärksam på allt runtomkring, att inte behöva prata eller lyssna. Att få tänka. tänka. tänka över allt ifred.
Man skulle kanske kunna säga att jag är väldigt social ända tills mitt psyke kokar över och kräver lite frid för att kunna bearbeta allt. Jag tror att jag är en person som jämt funderar över och analyserar allt som går.
Under vår uppväxt delade jag och min syster rum (pa skulle hon lägga till här). Det hände ibland att när hon försökte prata med mig fick hon till svar: -Tyst, jag tänker!
Vad löjligt det låter, som om att man inte kan tänka och lyssna samtidigt. Men faktum var att jag under hela min barndom halvt levde i mina egna fantasier. Som liten lekte jag fantasilekar med gosedjur, dockor, barbies, porslinshundar, papperstussar, klippdockor och kompisar (min cyckel var en häst och en period fick min ryggsäck spela rollen som min bebis som jag tog hand om medan jag väntade på att bli hämtad efter skolan).
Men åren gick och såsmåningom fick jag motvilligt acceptera att jag var för gammal för att leka och då började jag istället hitta på sagor och historier om mig själv och andra. Jag kunde ägna timmar åt denna meningslösa aktivitet. Jag flydde ur verkligheten in i dagdrömmar som jag önskade vore sanna. Egentligen var dom ganska jordnära, inte alls spektakulära på något sätt. Och om mina fantasisagor skulle slutat så hade jag gett dom lyckliga slut, men jag lät dom inte sluta. Jag lät dom leva, precis som jag själv levde
