broken promise
Och apropå sötsaker har jag börjat äta sånt igen. Fick ju ett impulsinfall i augusti förra året att hålla upp i ett år med att äta godis och sött fika. Och så länge jag tyckte det var viktigt för mig att inte svika löftet till mig själv, så gick det bra. Men i fredags fick jag nog och började äta igen.
Om man ska göra en sammanfattande utvärdering så har nästan-året varit en utmaning i disciplin, men som ändå gått lättare än jag trodde det skulle göra. Bara man bestämmer sig och vägrar kompromissa så går det, jag lovar. Kan jag, så kan vem som helst.
Orsaken till att jag avbröt var att jag tröttnade. Jag tröttnade dels på att alltid avstå och dels på att folk kallade mig duktig, för det är jag inte. Min personlighet är inte den duktiga typen. Duktiga flickor förändrar inte världen - finns en bok som heter. Och jag tror det är sant. Det är inte värt det att lägga massa tid på att vara duktig och få allt i ens liv att bli perfekt och få allla andras beundran. I alla fall är det inte det som är meningen med mitt liv. För mig är det viktigare att hinna med människorna omkring mig.
Jag kanske har lite latino-gener i mig? När jag jobbade i ett internationellt storkök för några år sedan upptäckte jag att latinosarnas arbetssyn är allt annat än den svenska. I början irriterade jag mig på att de alltid stod och pratade med någon istället för att fokusera på att få arbetet gjort när det var mycket som behövde göras. Orättvist, tänker en svensk, alla ska jobba lika mycket för samma lön. Jämställdhet och hela den skiten, om man får säga så men det får man ju inte. I vilket fall, så fattade jag efter ett tag att mina älskade latinos inte bara var lata. De var mer människofokuserade. Och det gillar jag. Tänk när man sågs varje dag och ändå kom de och gav en kram och frågade med uppriktigt intresse hur man mådde. Sånt kunde vi behöva lite mer av, det skulle vi bara må bra av tror jag.
Nu tänker jag lyssna på min feel-good spellista och sjunga högt... Hehe, nu känner jag att det blev ingen röd tråd utan massa sidospår i det här inlägget, men för att knyta an till början lägger jag in en bild på bröllopstårtan som severades på Kickis och Johannes bröllop!
Om man ska göra en sammanfattande utvärdering så har nästan-året varit en utmaning i disciplin, men som ändå gått lättare än jag trodde det skulle göra. Bara man bestämmer sig och vägrar kompromissa så går det, jag lovar. Kan jag, så kan vem som helst.
Orsaken till att jag avbröt var att jag tröttnade. Jag tröttnade dels på att alltid avstå och dels på att folk kallade mig duktig, för det är jag inte. Min personlighet är inte den duktiga typen. Duktiga flickor förändrar inte världen - finns en bok som heter. Och jag tror det är sant. Det är inte värt det att lägga massa tid på att vara duktig och få allt i ens liv att bli perfekt och få allla andras beundran. I alla fall är det inte det som är meningen med mitt liv. För mig är det viktigare att hinna med människorna omkring mig.
Jag kanske har lite latino-gener i mig? När jag jobbade i ett internationellt storkök för några år sedan upptäckte jag att latinosarnas arbetssyn är allt annat än den svenska. I början irriterade jag mig på att de alltid stod och pratade med någon istället för att fokusera på att få arbetet gjort när det var mycket som behövde göras. Orättvist, tänker en svensk, alla ska jobba lika mycket för samma lön. Jämställdhet och hela den skiten, om man får säga så men det får man ju inte. I vilket fall, så fattade jag efter ett tag att mina älskade latinos inte bara var lata. De var mer människofokuserade. Och det gillar jag. Tänk när man sågs varje dag och ändå kom de och gav en kram och frågade med uppriktigt intresse hur man mådde. Sånt kunde vi behöva lite mer av, det skulle vi bara må bra av tror jag.
Nu tänker jag lyssna på min feel-good spellista och sjunga högt... Hehe, nu känner jag att det blev ingen röd tråd utan massa sidospår i det här inlägget, men för att knyta an till början lägger jag in en bild på bröllopstårtan som severades på Kickis och Johannes bröllop!
Kommentarer
Trackback
