svensonlivet?

Flummade ihop en till dikt häromdan. Vet inte vad man ska ha den till så därför skriver jag den här på bloggen. Känner ni igen den där känslan när man vaknar och har drömt något som man upplevt oerhört verkligt i drömmen? Och i samma ögonblick man vaknar blir den där drömmen suddig och oviktig? Ungefär så tror jag det kommer bli när man vaknar upp efter döden.

Du gav livet, älskar mig.
Älskar livet, älskar dig.
Glad att vara levande
utan sånt där trevande

-Dagdrömmer du? undrar dom
när jag säger sådant som:
Märkligt verkligt verkar det,
skuggan av allts verklighet

För jag vet ju att en dag
somnar jag och vaknar jag.
När min kropp ger upp och dör
är din röst den jag först hör.

Jag har vaknat ur en dröm.
Ingen måste säga: glöm!
Livet känns som minnen blott.
Dimmig är den tid som gått.

Å jag längtar starkt till det
- dig få se i verklighet!
Inga sorger där som här.
Tätt intill dig där du är.

2011-08-05 /Esther