svensonlivet?

Jag är i att stort ekande rum. Jag letar efter någon. Här är tomt, men jag ropar ändå
Hallå, haaaaalåååå. Var är du?

Innuti mig alltså. Så där skulle jag inte stå och ropa på riktigt. Missförstå mig nu inte. Det här låter så hemskt med att ropa i tomma rum, men det känns inte läskigt alls. Jag har det bra. Bara tänker en massa.

Problemet är att jag vet inte vem jag letar efter. Därför kan inte ge er en beskrivning så att ni kan hjälpa mig leta.  En del tycker att man ska sätta sig ner och vänta tills man blir hittad. Jag vet inte just. Ja, kanske lika väl som att leta efter något man inte vet vad det är. Men tänk om han som jag letar efter också är i ett tomt rum och ropar. Hur ska vi då hitta varandra? Den du. Njä. Även om jag kan tycka att tomma rum kan vara skönt ibland, kanske jag borde lämna det och gå ut bland folket så kanske vi springer på varandra om vi har tur.

Eller så har mitt tomma rum en garderob av pälsar som leder till en annan värld utan att jag själv kan bestämma när den vägen är öppen. Då fungerar det bara när man inte försöker.
Ja så är det nog! Eller ja vet verkligen inte. Bara spekulerar nu.

Det där är förresten en intressant fråga vad man har för allmän livsinställning och personlighet, tycker ni inte det? Om man är på jakt efter något annat, vad som helst, låt säga till exempel ett jobb. Men så vet man inte helt säkert vad man vill ha. Ska man då vänta och fundera tills man kommer på vad man vill. Eller ska man prova sig fram. Båda metoderna har nog sina för och nackdelar. Väntar man för mycket missar man kanske livet och massa bra grejer på grund av en rädsla för att göra fel val. Men man kan bli ganska illa medfaren av att prova sig ram alltför mycket. Skönt då att jag känner en väldigt klok rådgivare.